Igår sade jag hejdå till nästan alla. Sen grät jag hela kvällen. Ikväll har jag torkat tårar när jag sagt adjö till mina grannar. Det var så lätt att åka iväg på utbyte. Jag tog aldrig farväl av Finland. Jag skulle ju tillbaka! Men nu vet jag inte när jag kan komma tillbaka. Jag vet inte när jag ser de här människorna nästa gång. Det enda jag vet är att jag antagligen aldrig mera kommer få träffa hela grupperna härifrån samtidigt. Den tid jag haft här kommer aldrig komma igen. Och det sörjer jag. Det har varit ett tungt men utvecklande halvår. Däremellan har jag skrattat ända från hjärtat. Lärt känna underbara människor och sett livet ur nya perspektiv.
När jag for visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag satt på flyget och funderade vad i hela friden jag höll på med. Ändå var jag aldrig riktigt nervös. Det var som att lägga sig tryggt i Guds händer. Idag vet jag att jag har haft en uppgift här. För mig själv, och för andra. Nu vet jag att jag kan bygga mitt liv på ett annat ställe. Jag vet att jag kan börja från noll och ändå klara mig. Jag vet att jag är starkare och svagare än jag trott. Jag har ändrat. Kanske inte några hästlängder men iallafall. Min syn på mig själv har ändrat. Jag vill se och utveckla mig själv till det jag vill vara. Jag vet också att det tar sjukt att splittra sitt hjärta. För alla delarna, alla favoritställena, alla underbara människor kommer aldrig mera finnas på ett och samma ställe. Jag kommer alltid sakna någonting, men jag kommer också alltid ha husrum hemma hos underbara människor runt om i världen.
Tack för mitt halvår här! Imorgon bär det av mot Finland.
Jag avslutar med en bild från vår road trip till hardangerfjorden och trolltunga. Någonting av det bästa vi gjorde!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar