Fri att vara den jag är och göra vad jag vill

Jag är bara jag. Jag vill inte vara någon annan. Jag skall få vara precis den jag är. Det jag vill, det får jag göra så länge som det inte skadar någon annan.. Eller?
Är vi verkligen så fria som vi tror? Och om vi är det, mår vi bra av det? I mitt liv märker jag ofta, om än mycket smått att jag utmanar friheten. Min familj är bra och stödjande på många sätt. Men jag har kanske valt en annan inriktning i mitt liv än mina föräldrar, far- och morföräldrar har gjort. När min kämpis blev färdig och skulle flytta ansåg jag att jag skulle klara mig ett halvt år utan en direkt permanent adress. Jag hade tänkt att min bostadsfråga skulle lösa sig. Att Gud skulle ta hand om mig. Så jag tog ingen stress över situationen. Det gjorde däremot någon annan. Vilket resulterade i att jag fick min kämpis hyra betald och jag fick bo i lyx i en tvåa. När det blev tid att flytta för sommaren kom mina föräldrar för att hjälpa mig flytta mina saker. Jag valde då att stanna i min studiestad en liten tid längre. Bo lite primitivt utan det mesta. Jag fick min vilja genom, men inte utan protester. Är vi fria att göra vad vi vill? Vad är vi fria att göra? Vi är som ett träd som växer i ett hål i asfalten. Fria att växa så länge som vi växer uppåt utan att sträcka oss allt för mycket åt något håll.
Är all frihet nyttig för oss? Det talas mycket om hur dåligt barn, ungdomar, studerande, vuxna och åldringar mår. Folk mår dåligt på sina arbeten. Mår dåligt i familjer. Har trauman från tidigare händelser i livet. Tillgången till psykologer ökar, men mår vi bättre? När jag pratat med folk på senare tiden har det gång på gång slagit mig hur ofta jag hör folk säga "jag är bara sådan" eller "det är bara sådan jag är". Nu erkänner jag direkt. Jag gör också så. När jag är trött och ledsen tänker också jag ofta "nu får ni ta mig sådan som jag är". Och delvis håller jag med. Inte skall vi gå och ändra på dittan och dattan för att passa in. Du och jag är underbart skapade precis sådana som vi är. Gud har skapat oss till sin avbild. Men till viss del undrar jag om den mentaliteten som säger "det är bara sådan jag är" endast är en bortförklaring för att vi inte orkar ta tag i och arbeta med oss själva. Vi lägger istället över ansvaret på andra. Du får stå ut med mig (sådan som jag är) för jag vill inte ta tag i mina problem.

För mig är frihet i alla fall att på söndagen få gå till kyrkan på Gudstjänst. Få göra det jag helst av allt gör. Umgås med Gud.

Bara för att jag inte kan släppa tanken på den här texten måste jag skicka den. Sång till friheten

Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som blommorna på marken

Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är mitt blod
Och mina lungor
Mina ögon
Mina skuldror
Mina händer och mitt hjärta

Friheten är ditt vackra namn
Vänskapen är din stolta moder
Rättvisan är din broder
Freden är din syster
Kampen är din fader
Framtiden ditt ansvar

De trodde nog att de var tuffa

Jag blev så ledsen då jag gick hem från församlingshemmet här om dagen och såg två pojkar. De var ca. 12 år och stod och rökte. Tittade på mig lite utmanande och pratade fult. Spottade som de antagligen sett äldre barn/ungdomar göra. De var så tuffa till sin attityd där de stod. Och jag ville nästan börja gråta. Vilket liv..

orkeslöshet är ingen känsla?

En präst sa till mig här om dagen att orkeslösheten inte är en känsla. Orkeslös blir man när man förskjuter sina känslor av den ena eller den andra orsaken. Det här har varit en tung dag. Riktigt tung. Jag har varit på riktigt dåligt humör och trött. Inte vilja göra något alls. Till viss del, eller egentligen helt och hållet får jag skylla mig själv. Man skall lagom sitta och titta på eurovisionen och sen lämna och fundera på dittan och dattan halva natten.
Andra orsaken till att den här dagen har varit tung är att jag mer och mer inser att jag verkligen är på väg från den här staden. På gott och ont. Tidvis längtar jag bort. Längtar efter det, om än lilla äventyr jag skall få uppleva. Tidvis vill jag inget hellre än att stanna kvar. Jag kunde ärligt talat kasta mig i famnen på vem som helst som på något sätt representerar mitt liv här och gråtande be dem hålla mig kvar. Hela jag verkar vara en berg och dal bana. Vilket är någonting jag inte riktigt vill acceptera. Jag har alltid sett mig själv som rationell. Jag tar en sak i taget och litar på det logiska och praktiska. Nåja.. Kanske, men bara kanske är jag tillräckligt stor för att inse att också jag har känslor.
Och nu har jag fått bostad i Norge. På det ställe där jag önskade som mest! Läste precis att jag skall få ha en egen toalett! Hur glad kan man inte vara över så små saker. (och det där med känslor.. here we go again..)

För att nå någonting nytt måste man göra någonting man inte gjort förr.

Vad har jag gjort? Lilla jag.. en liten rädd flicka skall ut i den stora världen. Nåja.. Norge är väll en del av världen antar jag.. Jag har fått studieplats till hösten. Utbyte i en termin. Så så väldigt stort är det kanske inte. För mig blir ändå de ambivalenta känslorna synliga. Genom själavården är jag såklart medveten om att sådana känslor är vanliga men ofta är tabu belagda. Olika övergångsskeden eller nya situationer i livet väcker ofta inte bara en sorts känslor utan flera. Det är helt naturligt att känna viss otrygghet eller rädsla när man skall hitta sin första arbetsplats eller flytta hemifrån. Samtidigt som man ser fram emot det. Så långt är ambivalenta känslor ok. När vi kommer till anhöriga som avlider, att få barn eller gifta sig blir de motstridiga känslorna, de som inte stämmer överens med normen någonting förbjudet. Vissa normer skall man följa för att inte bli för annorlunda. Eller så inte. Det modigaste som finns är, enligt mig att våga vara sig själv. Också när, eller speciellt när omgivningen förväntar sig någonting annat.
Nu är jag alltså på väg till Norge. Någonting jag definitivt ser fram emot. Det skall bli underbart att se någonting annat. Ett litet äventyr. Stiga utanför min bekvämlighetsram. Jag menar, redan att skriva email på svenska till någon som svarar på norska tycker jag är ett äventyr i miniatyr. Samtidigt drar helt motsatta känslor i mig. Alla människor jag måste lämna kvar. Allt bekant. Församlingen! Familjen. Tänk vad mycket lättare det skulle vara att inte fara. Men om man alltid gör det enkla kommer man aldrig upptäcka någonting nytt. Jag läste någonstans, minns inte längre var en rad som får beskriva det här.
För att nå någonting nytt måste man göra någonting man inte gjort förr.