Vad har jag gjort? Lilla jag.. en liten rädd flicka skall ut i den stora världen. Nåja.. Norge är väll en del av världen antar jag.. Jag har fått studieplats till hösten. Utbyte i en termin. Så så väldigt stort är det kanske inte. För mig blir ändå de ambivalenta känslorna synliga. Genom själavården är jag såklart medveten om att sådana känslor är vanliga men ofta är tabu belagda. Olika övergångsskeden eller nya situationer i livet väcker ofta inte bara en sorts känslor utan flera. Det är helt naturligt att känna viss otrygghet eller rädsla när man skall hitta sin första arbetsplats eller flytta hemifrån. Samtidigt som man ser fram emot det. Så långt är ambivalenta känslor ok. När vi kommer till anhöriga som avlider, att få barn eller gifta sig blir de motstridiga känslorna, de som inte stämmer överens med normen någonting förbjudet. Vissa normer skall man följa för att inte bli för annorlunda. Eller så inte. Det modigaste som finns är, enligt mig att våga vara sig själv. Också när, eller speciellt när omgivningen förväntar sig någonting annat.
Nu är jag alltså på väg till Norge. Någonting jag definitivt ser fram emot. Det skall bli underbart att se någonting annat. Ett litet äventyr. Stiga utanför min bekvämlighetsram. Jag menar, redan att skriva email på svenska till någon som svarar på norska tycker jag är ett äventyr i miniatyr. Samtidigt drar helt motsatta känslor i mig. Alla människor jag måste lämna kvar. Allt bekant. Församlingen! Familjen. Tänk vad mycket lättare det skulle vara att inte fara. Men om man alltid gör det enkla kommer man aldrig upptäcka någonting nytt. Jag läste någonstans, minns inte längre var en rad som får beskriva det här.
För att nå någonting nytt måste man göra någonting man inte gjort förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar