Jag är bara jag. Jag vill inte vara någon annan. Jag skall få vara precis den jag är. Det jag vill, det får jag göra så länge som det inte skadar någon annan.. Eller?
Är vi verkligen så fria som vi tror? Och om vi är det, mår vi bra av det? I mitt liv märker jag ofta, om än mycket smått att jag utmanar friheten. Min familj är bra och stödjande på många sätt. Men jag har kanske valt en annan inriktning i mitt liv än mina föräldrar, far- och morföräldrar har gjort. När min kämpis blev färdig och skulle flytta ansåg jag att jag skulle klara mig ett halvt år utan en direkt permanent adress. Jag hade tänkt att min bostadsfråga skulle lösa sig. Att Gud skulle ta hand om mig. Så jag tog ingen stress över situationen. Det gjorde däremot någon annan. Vilket resulterade i att jag fick min kämpis hyra betald och jag fick bo i lyx i en tvåa. När det blev tid att flytta för sommaren kom mina föräldrar för att hjälpa mig flytta mina saker. Jag valde då att stanna i min studiestad en liten tid längre. Bo lite primitivt utan det mesta. Jag fick min vilja genom, men inte utan protester. Är vi fria att göra vad vi vill? Vad är vi fria att göra? Vi är som ett träd som växer i ett hål i asfalten. Fria att växa så länge som vi växer uppåt utan att sträcka oss allt för mycket åt något håll.
Är all frihet nyttig för oss? Det talas mycket om hur dåligt barn, ungdomar, studerande, vuxna och åldringar mår. Folk mår dåligt på sina arbeten. Mår dåligt i familjer. Har trauman från tidigare händelser i livet. Tillgången till psykologer ökar, men mår vi bättre? När jag pratat med folk på senare tiden har det gång på gång slagit mig hur ofta jag hör folk säga "jag är bara sådan" eller "det är bara sådan jag är". Nu erkänner jag direkt. Jag gör också så. När jag är trött och ledsen tänker också jag ofta "nu får ni ta mig sådan som jag är". Och delvis håller jag med. Inte skall vi gå och ändra på dittan och dattan för att passa in. Du och jag är underbart skapade precis sådana som vi är. Gud har skapat oss till sin avbild. Men till viss del undrar jag om den mentaliteten som säger "det är bara sådan jag är" endast är en bortförklaring för att vi inte orkar ta tag i och arbeta med oss själva. Vi lägger istället över ansvaret på andra. Du får stå ut med mig (sådan som jag är) för jag vill inte ta tag i mina problem.
För mig är frihet i alla fall att på söndagen få gå till kyrkan på Gudstjänst. Få göra det jag helst av allt gör. Umgås med Gud.
Bara för att jag inte kan släppa tanken på den här texten måste jag skicka den. Sång till friheten
Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som blommorna på marken
Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är mitt blod
Och mina lungor
Mina ögon
Mina skuldror
Mina händer och mitt hjärta
Friheten är ditt vackra namn
Vänskapen är din stolta moder
Rättvisan är din broder
Freden är din syster
Kampen är din fader
Framtiden ditt ansvar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar