En präst sa till mig här om dagen att orkeslösheten inte är en känsla.
Orkeslös blir man när man förskjuter sina känslor av den ena eller den
andra orsaken. Det här har varit en tung dag. Riktigt tung. Jag har varit på riktigt dåligt humör och trött. Inte vilja göra något alls. Till viss del, eller egentligen helt och hållet får jag skylla mig själv. Man skall lagom sitta och titta på eurovisionen och sen lämna och fundera på dittan och dattan halva natten.
Andra orsaken till att den här dagen har varit tung är att jag mer och
mer inser att jag verkligen är på väg från den här staden. På gott och
ont. Tidvis längtar jag bort. Längtar efter det, om än lilla äventyr jag
skall få uppleva. Tidvis vill jag inget hellre än att stanna kvar. Jag
kunde ärligt talat kasta mig i famnen på vem som helst som på något sätt
representerar mitt liv här och gråtande be dem hålla mig kvar. Hela jag
verkar vara en berg och dal bana. Vilket är någonting jag inte riktigt
vill acceptera. Jag har alltid sett mig själv som rationell. Jag tar en
sak i taget och litar på det logiska och praktiska. Nåja.. Kanske, men bara kanske är jag tillräckligt stor för att inse att också jag har känslor.
Och nu har jag fått bostad i Norge. På det ställe där jag önskade som mest! Läste precis att jag skall få ha en egen toalett! Hur glad kan man inte vara över så små saker. (och det där med känslor.. here we go again..)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar