Ute i Atlantens svarta vatten

Nu har alla gäster farit hem. Det som finns kvar är smutsiga sängkläder och hundhår. I kylskåpet lite överbliven mat och i torkskåpet ovanligt mycket nydiskade kärl. Sådant som tyder på en fin helg med väninna och hund. Nu är det ändå lugnt i lägenheten. Jag får en kväll för mig själv. Något som på senare tid har blivit en allt mera ovanlig företeelse i mitt liv. Det är roligt när det händer saker och jag är mycket glad över alla mina vänner, nyare och äldre, som förgyller mitt liv. Samtidigt är det nog också skönt att emellanåt bara sitta ner själv. Att umgås med och tycka om sig själv är, i alla fall för mig en förutsättning för att kunna umgås med och tycka om andra.
Det var inte det här jag skulle skriva om. Jag tänkte berätta om en fin fin resa som jag gjort till Färöarna. Några högst underliga och mystiska öar. Utan skog men med massa berg och grottor var det en kontrast till mitt kära hemland. Att naturlagarna inte verkade fungera riktigt på samma sätt var till stort nöje för resesällskapet. Vattenfallen föll nämligen uppåt. Så vitt jag kan förstå måste det här bero på den starka vinden som blåste upp vattnet efter att det fallit ner en bit. Det hela såg ut som om någonting brann mitt i vattenfallet. Om någon har en bättre orsak till denna mystiska syn så vill jag mer än gärna höra och förstå det här. Andra upplevelser vi varit med om var ritt i terrängen, helikopterflygning och båt på Atlanten. På Atlantens dyningar fanns tid att tänka en hel del. En rad som kom till mig gång på gång är hämtad ur Tove Janssons bok vem ska trösta knyttet. "Ute i Atlantens svarta vatten, en flaska låg och drev och drev. Den flöt iland framåt natten och inne i den fanns ett brev." Kanske det var den flaskan min väninna hittade när hon bestämde sig för att bosätta sig på öarna ute i Atlantens svarta vatten.
En fin resa med fina minnen. Jag vill tacka både mitt sällskap och alla mina värdar för allt fint jag fått uppleva. Det kanske blir flera gånger.

Födelsedagsdag

Jag vaknade till regnet som slog på fönstren. Grattis på födelsedagen sa dropparna. Det vill jag iallafall tro att de sa. Jag måste säga att vädret inte alls störde mig. Tvärtom. Jag hade planerat att ta en kopp kaffe med några vänner ute i det vilda och när jag steg upp och såg det gråa vädret blev jag ännu mer säker på min sak. Jag vill UT! Se träd, mossor och lavar. Höra någon fågel.. Mot eftermiddagen när det så blev dags att söka sig till bussen ut ur staden hade det slutat regna. Grått och fuktigt var det visserligen men det höll upp. Och jag måste säga att jag var riktigt nöjd med vår lilla utfärd. Aldrig smakar kaffet så gott som utomhus!

Det finns en födelsedagssång på ryska som behandlar ämnet regn på födelsedagar. Här med en ungefärlig engelsk översättning.
http://www.youtube.com/watch?v=rB5TEJfdmRs

vårkänslor

Våren är sakta men säkert på väg. Solen värmer och snön smälter mera för varje dag. Med våren kommer en hel del vårkänslor. För studerande börjar den sista spurten kännas allt för tung medan värmen utomhus lockar allt mera. Förälskelse är en annan typisk vårkänsla. I år har den varit extra jobbig med mig. Jag har nämligen fått ett par förälskelser, fixa idéer. Min första förälskelse handlar om språk. Jag vill lära mig ryska igen. Det kräver en hel del arbete, som jag inte har tid att lägga ner med latin tent på kommande. Det är underligt hur mycket intressantare ett språk som man inte måste lära sig är jämfört med ett man måste lära sig. Min andra förälskelse är av ett helt annat slag, och betydligt mera komplicerat. Jag vill lära mig att spela ukulele. Fråga mig inte varför. Jag har ingen aning. Det som gör saken lite svår är att jag inte har någon lärare. Och ingen ukulele heller för den delen.. Så det fick bli lite grunder i gitarr istället. Nu vet jag åtminstone åt vilket håll jag skall hålla en gitarr.