Nu har alla gäster farit hem. Det som finns kvar är smutsiga sängkläder och hundhår. I kylskåpet lite överbliven mat och i torkskåpet ovanligt mycket nydiskade kärl. Sådant som tyder på en fin helg med väninna och hund. Nu är det ändå lugnt i lägenheten. Jag får en kväll för mig själv. Något som på senare tid har blivit en allt mera ovanlig företeelse i mitt liv. Det är roligt när det händer saker och jag är mycket glad över alla mina vänner, nyare och äldre, som förgyller mitt liv. Samtidigt är det nog också skönt att emellanåt bara sitta ner själv. Att umgås med och tycka om sig själv är, i alla fall för mig en förutsättning för att kunna umgås med och tycka om andra.
Det var inte det här jag skulle skriva om. Jag tänkte berätta om en fin fin resa som jag gjort till Färöarna. Några högst underliga och mystiska öar. Utan skog men med massa berg och grottor var det en kontrast till mitt kära hemland. Att naturlagarna inte verkade fungera riktigt på samma sätt var till stort nöje för resesällskapet. Vattenfallen föll nämligen uppåt. Så vitt jag kan förstå måste det här bero på den starka vinden som blåste upp vattnet efter att det fallit ner en bit. Det hela såg ut som om någonting brann mitt i vattenfallet. Om någon har en bättre orsak till denna mystiska syn så vill jag mer än gärna höra och förstå det här. Andra upplevelser vi varit med om var ritt i terrängen, helikopterflygning och båt på Atlanten. På Atlantens dyningar fanns tid att tänka en hel del. En rad som kom till mig gång på gång är hämtad ur Tove Janssons bok vem ska trösta knyttet. "Ute i Atlantens svarta vatten, en flaska låg och drev och drev. Den flöt iland framåt natten och inne i den fanns ett brev." Kanske det var den flaskan min väninna hittade när hon bestämde sig för att bosätta sig på öarna ute i Atlantens svarta vatten.
En fin resa med fina minnen. Jag vill tacka både mitt sällskap och alla mina värdar för allt fint jag fått uppleva. Det kanske blir flera gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar