tung torsdag

Torsdagen var en sådan där botten dag. En dag då man önskade att man inte hade stigit upp överhuvudtaget. Allting blev fel fel fel ända till kl 20 varefter allting blev bra igen. Det började med att jag ringde till en tandläkare. Hon pratade snabbt och sluddrigt och efter att ha bett henne upprepa en extra lång mening dumförklarade hon mig totalt. Det att jag inte hörde vad hon sa betyder inte att jag inte vet vad tandvärk är. Men tydligen trodde hon att jag inte vet hur det känns när det gör ont. Så efter att vi båda konstaterat att jag nog har tandvärk så slutade hon med att säga att de inte har några tider för mig. Vid det här laget var jag så trött på att försöka diskutera på norska att jag for till universitetet utan att beställa tid till någon tandläkare alls. Någonting jag snart fick ångra. Så, jag gick till en annan tandläkare (glöm att jag skulle bli dumförklarad via telefon igen!) och vid den här tandläkaren fick jag tid bara en timme senare. Det visade sig att jag haft ett stort hål som gick ner till nerven och att en rotfyllning behövdes. Så nu börjar den behandlingen då. Jag var förvånad över hur jag kan ha fått ett så stort hål och tittade sedan närmare på eländet. Det var den tand jag haft så mycket problem med sedan jag varit till studenthälsan och tagit bort tandsten. Ett stort mellanrum som jag aldrig tidigare haft där all mat har fastnat. Jag såg redan vid det besöket att tandläkaren hoppade till men eftersom hon inte sa något mera antog jag att det inte var någon fara. Nu kan jag sluta mig till att det lilla misstag hon gjorde vid studenthälsan visst har utvecklats till att bli lite större. Lite bittert att man skall betala mycket för andra människors misstag men samtidigt är vi alla människor och vi gör alla misstag. Ibland är det små saker som att tappa ett glas, andra gånger kanske det leder till en rotfyllning. Nåja.. här är vi nu och jag betalar och är glad över att någon vill fixa det.
Så, vad hände då sen? Jo, jag gick som sig bör, till kyrkan på suppe och messe med en bedövad kind. Fick i mig lite soppa och pratade med många trevliga människor. Det var på plus om vi säger så. Väl på väg hem märkte jag att min plånbok var borta. Och i den alla mina kort, pengar, t-bane kort, nycklar (de är som kort här) och ja, allt! Vad gör man då? Jo, ringer grannen som öppnar dörren, tömmer ut väskan och konstaterar att den verkligen är borta. Och så började ringande runt. Kyrkan, inget svar. Biblioteket, svar och ett utrop. Ja! Jag har inte sett den men ser den nu. Den ligger under en dator! Det är tjugo minuter tills dörrarna stängs. Så jag springer till t-banan, hoppas för mitt liv på att inga kontrollanter skall komma och åker iväg till uni. Springer sista biten och en minut före åtta kastar jag mig in genom dörren och upp till biblioteket. Så får jag tillbaka min plånbok med kort, nycklar och pengar. Allting orört! Vägen hem var betydligt lugnare och även om jag nu lite hoppats på att få träffa kontrollanten (när jag hade med mitt kort!) så förlöpte resan utan mera spänning. Kvällen avslutade jag med te hos en av mina grannar där vi pratade så att jag helt missade ylvis på tv. Och när jag skulle gå och lägga mig och hämtade mitt vattenglas från köket stod en annan granne där och med honom pratade vi en halv timme. Sen kändes den usla dagen lite lättare och jag kunde somna med ett leende på läpparna och en otrolig kärlek gentemot alla underbara människor som Gud har placerat kring mig. Tack Gud för att allting i slutändan gick bra!