Voi voi.. Inte kan jag säga så mycket annat. Ett par mycket intensiva veckor är nu över. Massor med gäster och utflykter är avklarade. Allting har nog varit mycket roligt och jag är mycket tacksam över alla mina gäster. Men lite trött blir man allt. Jag orkar inte ens handarbeta och då är det allvarligt.. Det dåliga med att vara jag och vara trött är att jag börjar anklaga mig själv för så mycket. Det goda med att vara jag och inte kunna hålla tyst är att jag får nya goda vänner. Jag kan ärligt säga att den senaste kollapsen ledde till att min relation till två underbara människor runt mig fördjupades. Det att vara ärlig och säga rakt ut var man står och hur man känner det ger mig så mycket. Vi konstaterade med ena av dessa personer att livet sällan är perfekt. Så gott som alla vill få sina liv att se underbara ut utåt. Vi vill visa upp den bästa av fasader och berätta om hur fint och bra allting är. Så lyckliga vi är! Men när man går lite djupare ser insidan ofta inte lika underbar ut. Det behöver inte vara dåligt, men alla har vi vårt bagage att bära på. En del har lättare, andra tyngre ryggsäckar men även den lättare ryggsäcken väger något. Hur skönt är det inte att veta att jag inte behöver bära min väska själv! Alla mina bekymmer, all min oro får jag lägga av mig vid korsets fot. Underbara befrielse! Tänk om man någon gång verkligen skulle lyckas lämna den där..
Livet är inte perfekt. Inte mitt liv heller. Men kan det verkligen bli bättre än när en vän torkar ens tårar? Då man får ett meddelande som får tårarna att rinna bara av tacksamhet? Jag vet inte. Det jag vet är att jag inte ångrar att jag öppnade mig för dessa människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar