Att vara tillbaka

Efter en vecka, som borde ha varit fullpackad med studier men främst innehöll pappersarbete och socialisering tänkte jag mig en liter reflektion om det här att vara tillbaka. När jag lämnade Åbo var det med tanken att jag skulle tillbaka. På det sättet var adjö inte riktigt adjö, även om jag visste att mycket skulle hinna ändra på sju månader. Att lämna Oslo var att säga adjö med helt andra förutsättningar. Jag vet inte om och när jag kan åka tillbaka och då vem som är där.
I Åbo har en hel del hänt sedan i maj ifjol. Och samtidigt ingenting. Vid TCIC där jag går i gudstjänst var gudstjänsten sig lik, men församlingen var så gott som ny. Naturligt eftersom internationella personer har en tendens att flytta på sig. Mysrummet, studenternas kaffe rum, såg ut som vanligt men med en ny kaffekokare. En hel del av människorna har eller skall flytta men andra är kvar. Livet står ju aldrig stilla. Och inte gör jag det heller. Igår kom ett ärligt irriterat utbrott upp igen. Det här om folks förväntningar på mig. Jag har insett att det inte är nyttigt att bara leva för att andra skall bli nöjda. Jag är inte tvungen att göra det du önskar för att du förväntar det av mig. Jag kan välja själv om jag kan, vill och har möjlighet att göra det du vill att jag skall göra. Tankar jag inte riktigt haft tidigare. Och det där att jag kan och får bli arg och ledsen och sårad. Helt underbart egentligen. Hemska saker vad jobbig jag kommer bli! Nej nå.. inte är det riktigt så illa.
Att vara tillbaka då. En vän frågade mig om jag alls är glad över att vara tillbaka. Du pratar ju bara om Oslo. Jo, det är nog sant att jag pratar om Oslo. Jag förväntar mig se mitt rum i Oslo när jag vaknar på morgonen och tänker på Oslo varje dag. Jag saknar mitt liv i Oslo. Jag håller kontakt med folk därifrån. Men är jag glad att vara tillbaka? Såklart jag är! Jag är glad över att ha mina vänner nära. Jag är glad över att ha ett skyddsnät att falla i. Jag är glad över att veta hur saker fungerar. Jag är glad över att när allting är dåligt och jag känner mig som en eländig människa finns det folk runt mig som jag vet att är här för mig. När jag förtjänar det som minst eller hur var det? Jag är glad att vara tillbaka. Det är fint att hitta i staden, butiken och universitetet. Det är skönt att veta hur transporterna fungerar och vart man skall gå för att fixa t.ex. bostadsbidrag. Nu skall jag bara försöka ta med mig de positiva förändringar i mitt tankemönster som jag hittade i Oslo, och lämna det som kanske inte var lika bra. Det är ju ändå en glansbild jag saknar och ger ut. Inte berättar jag lika gärna om all osäkerhet och ensamhet som också fanns.